Snart ändå

Jag hade precis börjat tycka att tanken kunde omsättas i praktiken. Jag hade precis börjat ana luften som lite enklare, marken som lite varmare och vinden som lite mer omfamnande och lite mindre påskyndande.

Jag skulle kasta vinterjackan, gömma stövlarna och för alltid glömma vantarna. Jag skulle gå ut och bländas av solen. Jag skulle snurra runt i en dimma av sand från det gamla gruset. Jag skulle springa, andas och skratta in våren.

Så sätter jag mig i bilen och rullar en stund. Efter ett par minuter är det snö överallt och jag kör i 60 kilometer i timmen på en motorväg tillsammans med de andra trafikanterna.

Nu borde vintern ändå vara klar snart. Jag ser verkligen inte tjusningen med blöta strumpor, rinnande näsa och en omgivning i gråskala. Men jag är inte så bitter som man kan tro.

A monkey needs to dance and so do you

Jag hoppar, jublar och dansar i den nördigaste mån jag kan. När jag, om planerna går som de ska, är programpluggande student, kommer jag kanske nästa år slippa bestjälas på hundralappar. Wehej!

http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/121230

Argumentationsanalys på låtar

Nog för att jag ogillar generaliserande, men på allra största dra-alla-över-en-kam-vis ger busschaufförer ett intryck av att alltid ha vaknat på fel sida - alla timmar om dygnet. För det första missade jag en buss idag. Det var lite bittert och jag strosar runt med en Fanta och bokreakatalog från konkurrenten. Jag väntar, träffar min fina transport och rullar på.

Bussen anländer till Ulricehamn och den tidigare fullsatta blir tom på såväl mig som busschauffören. Hej tvekan och jag går fram och frågar om bussen fortsätter uppåt backarna. En blick senare och jag känner mig smått ihjälslagen. Hade han haft något i handen när jag frågat hade det förmodligen haft som ändamål att göra mig minst ett blåmärke rikare. Men jo, bussen går vidare. Jag sätter mig på behörigt avstånd igen.

Bussen stannar en backe senare, jag säger tack och är på väg att fly för mitt liv. När det plötsligt händer, chauffören säger något till mig. Han uppmanar mig att ta det försiktigt, för det är halt vid hållplatsen. Jag blir än mer rädd än jag någonsin har varit. Några minuter senare önskade han livet ur mig och nu ville han rädda det.

I största ifrågasättandeanda börjar jag undra över om det är rätt att lära barn låttexter om att en busschaufför, en busschaufför, det är en man med ett glatt humör och har han inget glatt humör så är det ingen busschaufför. Det är i samma stuk som jultomten. Är det rätt att lära barn tro på falska föreställningar om världen? Att lära dem tro på något för att en dag få bita i det sura äpplet och se delar av sin innan så verkliga värld rasa samman? Jag trodde aldrig på jultomten, han knackade på hos oss först när jag var fyra år och mitt svar på honom var att rycka Omma lite dystert i armen för att berätta att jag konstaterat att han hade likadana skor som vår gamla granne Kalle. Men om en busschaufför inte har ett glatt humör och därmed inte är en busschaufför, vem (här skulle det passa bra med en svordom, men jag undviker sådana och parantesen behöver alltså inte läsas alls) är det då som kör mig till och från Göteborg några gånger i veckan?

Vi husker

Gräset är grönare på andra sidan. På riktigt. Ena bloggar om att hon saknar Ulricehamn och ser ulricehamnare överallt i Oslo. Jag drömmer om Oslo och ser oslobor på de ställena jag befinner mig.

Igår var jag på väg att kasta mig i famnen på Aftenposten-Olvar när jag såg honom i Göteborg. Sedan slogs jag av tanken att jag skulle kastat mig i famnen på en illusion och förmodligen åsamka mig själv rätt stor smärta då jag antingen skulle falla rakt i marken eller bli smått misshandlad då jag slängt mig i famnen på någon främling.

När tiden definieras som kväll och läggdags blir jag besinningslöst pratsugen och slås av tanken att jag inte delar sovrum med någon annan än Busan som är svår att dela annat än monologer med. Jag saknar att ha en aldrig tyst Therese två sängar bort.

Det är lite tråkigt att vakna och aldrig längre få vara snabbast med att kommentera vem som snarkade denna natten.

Det är lite tråkigt att vakna av sin egen väckarklocka. Det blev en trevlig vana att antingen få nynna med till Enas "Big yellow taxi", irriteras över Therese ständiga pipande eller svära över Elins försök till socialitet genom smällande dörrar.

Det är visserligen skönt att läsa tidningen vid ett köksbord, men likväl var det lite charmigt att börja dagen med att sätta på ett Vänneravsnitt och tugga Havrefras i takt till "I'll be there for you".

Det var jobbigt att den enda tiden man hade i ett eget rum för sig själv var den då toalettbesök gjordes. Men det var en livsstil. Det var trots allt filmkväll varje kväll med samma vänner - och samma filmer.

Att samtliga galgar vid vissa tillfällen hängde i de vinklade fönstrena var en praktisk inredningsdetalj som bidrog till att få våra torra kläder.

Jag saknar att ha ett stabilt förråd av nudlar till godo.

Det är lite väl överdrivet lyxigt att inte behöva sätta på fläkten över spisen till max när man kokar vatten för att förhindra det ena brandlarmet från att gå igång.

Det är tråkigt att kunna säga att man är yr och inte få konstiga blickar.

Det är fortfarande oerhört trivsamt att inte behöva klä sig i mer än max två lager kläder inför dagens sysselsättning, men det är tråkigt att inte alls få tänka på salgssamtal, att inte höra från chefen som ringer och alltid är lite småsur för att man inte gått och blivit en elitsäljare över natten. Det är lite tråkigt att inte få prata med norrmän om uteblivna A-magasin och dåliga avisbud. Det är torrt att inte få höra att man har flott hår.

Det är framförallt tråkigt att inte behöva ducka för muntliga pikar slängda som spjut fram och tillbaka över 70 kvadratmeter dagarna i ända, att inte få kritik för alldeles för långa konstpauser och att inte kommunicera med hjälp av lappar på ett av de två kylskåpen. Det är tomt att inte få chockerande upplevelser från Enas duschande som innebär omåttliga mängder dofter - jo, goda dofter. Det är tomt att inte få panik över att Therese kommande dusch som minst skulle ta en timme och innebar att ens blåsa skulle växa till det dubbla. Det är tomt att inte höra Elins försök till sång dygnet runt.

Jag vill ha en sambo som dansar och tror sig vara black till Hairspray-låtar. Jag vill ha en jätteung sambo som såväl stickar som bakar bröd. Jag vill ha en sambo som förbjuds vara i köket utan översikt.

Men ja. Jag har det rätt bra nu med. Men det är tråkigt att vara särbo med sina sambos.

När jag gick publikt

Vissa saker gör mig orolig. Rätt många saker gör mig orolig, om jag ska vara lite mer verklighetsförankrad. Jag är ofta lugn, men smått orolig. På något sätt får jag det att gå ihop.

Idag ringde jag vårdcentralen och klagade över att min kropp inte verkar fungera som den ska. Då blev jag orolig. Jag blev inte orolig över det faktum att kroppen krånglar, jag blev orolig över att jag ringde vårdcentralen. Visserligen var det meningslöst och jag skulle "avvakta och se" - förmodligen till i samband med min likstelhet som förhoppningsvis dröjer några år. Men sammanfattningsvis oroade jag mig själv när jag anslöt mig till pensionärsklubben för att be en vårdcentral om råd. Samma vårdcentral som för övrigt ville kalla min reumatism för växtvärk och näringsbrist.

Sedan blir jag orolig över att jag nu blir rörd lite hur som helst. Nästan som i brist på annat kan jag få tårar i ögonen och känna mig rörd. Som när jag får en kommentar på föregående inlägg där en okänd läsare berättar att jag berör. Jag är rörd och alla mina tankar om att ses som känslomässigt privat försvann i samband med att jag fick några stycken, oräknade, tårar i ögonen. Tack.

Förnuftsmässigt förkortningsarbete

Du skall svara på en och endast en av de nedanstående frågorna. Varje svar skall
maximalt omfatta 4000 tecken [...]. Observera att om texten överstiger 4000
tecken kommer den inte att rättas!

3 988 ord senare tror jag att jag är klar.

Bland det första jag fick lära mig i gymnasiet var att jag alltid skulle skriva ut förkortningar, det vill säga skriva "det vill säga" istället för "dvs.". Idag har jag brutit mot en av mina egna djupast liggande grundregler för skrivarbeten. Jag har haft mängder av "dvs." och "t.ex." och tycker mig vara fruktansvärt öppen för förändring.

Två mål blir tre

Snart. Snart. Snart kan jag nästan liknas vid en modebloggare.

Snart ska jag köpa ett par tygskor. Det är ett vårtecken.

Det är närmare fem minusgrader ute och nollgradigt inomhus. Det är runt en decimeter snö utanför dörren och jag har fortfarande en hemlig längtan efter att få köpa ett par broddar. Jag krockar fortfarande med pulkaåkare när jag är ute och går med hundarna. Mina strumpor är fortfarande surt blöta när jag kommer in efter en promenad längre än till bilen. Träd kan fortfarande misstas för att vara stora människor klädda i vitt.

Snart ska jag köpa ett par tygskor. Det är lättare att springa i sådana än i stövlar.

Snart ska jag köpa tygskor. Det är lättare att hinna till bussar om ens fötter inte är utvändigt sammanbundna med ens vader.

I höjd med Bollebygd är min andning återhämtad och jag har utökat mina antal mål med denna terminen till tre.

1) Läsa praktisk filosofi. Och förstå praktisk filosofi. Avstämning: Skriver hemtenta och tycker mig än så länge ha lite koll på att Platon är lite smygsosse.
2) Lära mig spela gitarr. Och inte skrämma folk när jag spelar. Avstämning: Jag är kvar på fem ackord, men mamma flyr inte längre rummet när jag spelar. Framsteg.
3) Skaffa mig den kondition som krävs för att ha kunna prata med eventuella medresenärer i höjd med Delsjömotet. Avstämning: Jag träffade Christian på bussen i måndags och han frågade om jag tränade något - ytterst positivt. Jag lyckades alltså dölja min brist på kondition.

Som vilken dag som helst

Det är en vanlig dag, som vilken dag som helst. Det är ingen årsdag, det är inget speciellt minne med idag. Men jag saknar dig. Jag saknar dig idag lika mycket som alla andra dagar. Jag tror inte att sår läks, jag tror inte att tiden läker sår. Jag tror bara att tiden döljer sår.

Jag hade velat ha dig här. Jag hade velat ha dig nära. Jag hade velat hålla din hand. Jag hade så gärna velat få värma dig när du klagat på att det är kallt, lyssnat på dig när du sagt att du längtar till våren, att du vill ha sol igen. Jag hade velat ha dig här idag. Jag hade velat ha dig igår. Jag önskar att vi kunde ses imorgon.

Men du är inte här längre. Du är inte här för att vinka mig hej då på morgonen. Du är inte här för att skälla ut mig för att jag inte märker att du gjort så fint med blommorna. Du är inte här för att säga alla de rätta orden. Du är inte här.

Varje natt viskar jag god natt utanför dörren till ditt rum. Du kanske lyssnar. På något sätt tror jag att du fortfarande finns. Jag tror inte att man bara kan släppa sitt liv.

Vem lyssnar till dig
när bruset från livet är högre
än du vill förstå

Svett i Word

Det finns ett skolarbete jag än idag minns med fasa. Vi skulle göra ett eget träningsprogram. Det innebar att vi skulle planera träning, genomföra träning och skriva om träning. Det var fruktansvärt tråkigt. Likväl var det, vad jag kan komma ihåg, det enda arbete som hittills har gett mig så många olika känslor. Jag våndades över alla faser, jag svettades under genomförandet, jag frös under genomförandet (det var vinter och jag förväntades jogga utomhus), jag skrattade över Enas min när jag sade att jag precis hade varit och tränat, jag grät när jag råkat få saltvatten i ögat under någon obarmhärtig simtur och jag tråkades ut när jag i efterhand skulle få ned min träning i ord och berätta hur jag tyckte att det gått. "Idag sprang jag i ett halvt dygn, när jag kom hem och tittade på klockan ljög den om att jag bara varit ute 30 minuter. Det var tråkigt och jag är alldeles för gammal för sådant här."

Idag verkar jag ha hamnat där igen. Visserligen är det inte lika tråkigt, men känslostegen har jag klättrat för. Jag har våndats över att jag inte är tillräckligt säker, jag har svettats över om den satsen är en premiss eller ett pro-argument av andra ordningen, jag har frusit för att tofflorna är för långt borta, jag har varit glad över att få plocka sönder en text, jag har nästan gråtit över att jag inte har kört fast tillräckligt för att kunna ringa min kurskamrat. Jag fortsätter våndas över att jag fortfarande har 1/3 kvar av uppgiften att göra.

Hej student!

Traditioner med ljusblå ideal

Det är faktiskt helt sanslöst kul med politik. En hel helg med motionsbehandlande, överkonsumtion av kaffe och några träd nedhuggna till förmån för begäran om ordet-lappar senare är jag fruktansvärt trött men på fruktansvärt gott humör trots att jag mer eller mindre snarkar redan nu.

Komiskt nog verkar jag ha skapat mig en ofrivillig tradition i att alltid ha maskor på strumbyxorna i samband med MUF-stämmors banketter. Det börjar bli min grej och jag tror det är fjärde stämman med strumpbyxor vars helhel är oerhört bristfällig. Igår hade jag inte bara en maska - jag hade även ett hål. Ett hål på ena benet och en maska på andra. Livet har sina goda stunder, med eller utan maskor.